Den svenska blockpolitiken i praktiken
I dagens “blockpolitik” inom Sveriges riksdag (valresultatet 2018) är mandatfördelningen 175 (S, C, MP, V) emot 174 (M, L, SD, KD) det är den matematiska verkligheten.
Det är i grunden denna mandatfördelning som gör denna mandatperiodens olika misstroendeomrösningar så förutsägbara, hur de skall sluta. Det finns idag några politiska vildar i riksdagen, de kommer rösta med sina gamla partier till 99,99%.
En politisk vilde har bara så stor makt som de andra i riksdagen ger den
- Varför lägger då, framförallt Sverigedemokraterna, hela tiden misstroendeförklaringar emot olika ministrar som de vet på förhand inte kommer gå hamn?
Anledningen är enkelt, de får publicitet och av det får de potentillt fler röster för att de kan anses vara “den riktiga oppositionen”.
- Varför hoppar de andra partierna som är i oppositon hela tiden på “bollen” när Sverigedmeokraterna gör en avspark?
Anledningen är att de inte vill framstå som att stå bakom regeringen, i förhållande till just Sverigedemokraterna. tydligast ang denna anledning är Kristdemokraterna. Hade de inte hängt på Sverigedemokraterna ang misstroendeförklaringen emot Morgan “MoJo” Johansson så hade de kunna framstå som att de inte tar aktivt avstånd från sittande regeringen, även fast de själva inte hade velat väcka ett misstroende emot just MoJo. Det vill säga att detta är rent politikt spel, för att få publicitet.
Den som kunde varit “den vuxna i rummet” hade kunnat vara den nuvarande partiledaren för Moderaterna, Ulf Kristersson, men det visade sig att det inte gick att vara just vuxen när det väl gäller att visa ledarskap och inte springa efter varje boll som sparkas ut på spelplanen.
Lämna ett svar