Det finns en gräns för hur mycket som en människa tål, hur mycket den kan tänka sig dela med sig utan att det får något tillbaka. Den gränsen har nu kommit väldigt nära, för min del.
De senaste åren har jag ”förlorat” människor som jag kände var mina vänner. De har svikit, de har ljugit och de har undanhållit information. Många säger att du inte förlorar de som sviker, men det tar ändå på krafterna och på tilliten till andra. Det sätter spår.
Människor som sviker får med stor sannolikhet aldrig en andra chans, om de själva inte tar kontakten och kan visa att de går att lita på! Det ligger i min sak att godta vad som helst, vilket svek som helst, vilka lögner som helst. Den som sviker och skyller på andra, dem brukar aldrig ändra på sig.
Ingen skillnad på personer och företag
I fallet om hur jag upplever saker och personer när det kommer till inte hålla vad som utlovas så gör jag ingen som helst skillnad mellan personer och företag. För företag företräds av just personer.
Som person så rekommenderar jag aldrig ett företag som jag upplevt svikit. Utlovas det en sak av anställda så är det företagets ord, inget mer med det.
Ärr som aldrig försvinner
Går det att göra ett svek ogjort? NEJ!
Ärret som finns kommer alltid finnas kvar och kanske kommer det åter vid liknande beteende från den som skapade det. Förlåta svek är svårt, för det finns alltid kvar om den som skapade det inte ändrar sitt grundläggande beteende.
Ärret kanske inte syns, men det finns ändå. De flesta har vi sådana ärr som vi skaffat under livet. Frågan är vad vi gör för att inte skapa fler hos andra.
Lämna ett svar