Skolan, Arbetsförmedlingen och utfallet av, den enda vägens politik

”Den enda vägens politik” var namnet på det omfattande reformprogram som Carl Bildts högerregering lanserade mellan 1991 och 1994. Idag, år 2025, lever vi i ett Sverige som i mångt och mycket är resultatet av detta ”systemskifte”.

Det är samma politik som Tatcher och Reagan stod för på 80-talet. Den brukar kallas TINA-politik. I Sverige går det under namnet ”den ända vägens politik”. Begreppet TINA står för ”There Is No Alternative” (Det finns inget alternativ).

Syftet var, som mycket annat inom en borglig politik idé, att bryta med den svenska modellen av stark statlig styrning och istället införa marknadsliberala reformer.

Det finns tre olika genomgripande reformer som detta ledde till, som vi idag ser effekterna av.

• Friskolereformen (1992): Införandet av skolpeng som gjorde det möjligt för privata aktörer att driva skolor med offentliga medel.
• Vårdval: Att låta privata vårdgivare konkurrera med den offentliga vården för att korta köer och öka effektiviteten.
• Arbetsförmedlingen (AF): , Den reformeringen som inleddes på allvar genom Januariavtalet 2019 (PDF), kan ses som en direkt fortsättning på och en fullbordande av den TINA-politik (There Is No Alternative) som etablerades i Sverige under 1990-talet.

Valfrihetsrevolutionen och Marknadiseringen av Skolan

En av de mest genomgripande reformerna var införandet av friskolereformen (1992) med skolpengen som princip.

Bestående effekt 2025: Sverige är idag unikt i världen genom att tillåta vinstdrivande aktiebolag att driva skolor helt finansierade av skattemedel. Vi har en av världens mest marknadsorienterade skolsektorer.
Härledning till idag: Den debatt vi ser 2025 om segregation, sjunkande kunskapsresultat och ”betygsinflation” härleds ofta direkt till detta system. Kritiker menar att konkurrensen om eleverna har lett till en fragmenterad skola, medan förespråkarna pekar på att valfriheten blivit en fundamental rättighet för svenska familjer.

Det största misslyckandet i reformerna var inte idén om valfrihet, utan bristen på kontrollmekanismer.

Marknad utan gränser: Man trodde att ”marknaden” i sig själv var god. Man underskattade hur vinstintresset skulle kunna styra bort resurser från de mest behövande (t.ex. svaga elever eller glesbygd).
Ansvarsglapp: Genom att bolagisera och privatisera skapade man ett system där politiker idag 2025 ofta står svarslösa: ”Vi kan inte påverka detta, det ligger på en privat aktör.” Detta har lett till det vi idag kallar för ett ”ansvarsdemokratiskt underskott”.

Det går att säga att Carl Bildt & den då borgerliga regeringen gav Sverige en modern motor, men glömde (troligen helt medvetet) att installera bromsar och styrning. Idag 2025 handlar politiken till stor del om att försöka eftermontera dessa skyddssystem utan att förlora den dynamik som reformerna faktiskt skapade.

För att skolan ska fungera ”som det var tänkt”, det vill säga med valfrihet men med bibehållen kvalitet och likvärdighet. Då krävs enligt dagens expertis och pågående utredningar 2025 en kraftig återreglering. När ”Den enda vägens politik” lanserades under 90-talet byggde den på antagandet att marknaden skulle reglera sig själv genom att föräldrar valde bort dåliga skolor. Idag vet vi att det inte räcker.

Det som skulle behövas för skolan framöver ::

Strypning av vinstdrivkrafterna

En central lärdom idag är att ett obegränsat vinstintresse i skolan kan leda till att resurser tas från undervisning för att öka marginalerna. Skattepengarna, via skolpengen, går till aktieutdelning istället för att de stannar i verksamheten.

Vinstutdelningsförbud vid nyetablering: Förslag ligger 2025 om att förbjuda vinstutdelning under de första fem åren för en ny skola. Syftet är att sortera bort ”börsklippare” och locka aktörer med långsiktigt pedagogiskt engagemang.
Sanktionsavgifter: Skolinspektionen ges befogenhet att bötfälla skolor som inte lever upp till kvalitetskraven, istället för att bara ge anmärkningar.
Krav på särredovisning: Varje enskild skola ska redovisa sin ekonomi separat, så att vinster inte kan flyttas mellan enheter för att dölja underinvesteringar i lärartäthet eller läromedel.

Centralisering av betygssättningen

För att stoppa ”glädjebetyg” (där skolor ger höga betyg för att locka elever) krävs en mekanism som kopplar betyg till faktiska kunskaper. Vi kan även se hur högre utbildning missgynnas av betydsinflationen.

Digitala nationella prov med central rättning: Detta är den enskilt viktigaste tekniska kontrollmekanismen. Genom att låta externa rättare (eller AI under statlig kontroll) bedöma proven försvinner skolornas möjlighet att ”piffa upp” resultaten.
Regional/Nationell kalibrering: Man inför ett system där en skolas snittbetyg inte får avvika för mycket från deras resultat på de nationella proven. Om avvikelsen är för stor, tvingas skolan sänka sina betyg.

Ökad statlig tillsyn och transparens

Oanmälda besök: Skolinspektionen har 2025 fått i uppdrag att kraftigt öka antalet oanmälda inspektioner för att se den faktiska vardagen på skolorna, inte bara den polerade bild som visas upp vid föranmälda besök.
Offentlighetsprincipen för friskolor: För att medborgare och journalister ska kunna granska hur skattepengarna används krävs att friskolor lyder under samma insynsregler som kommunala skolor.

Sammanfattning

För att vi skall kunna skapa en icke segregerad skola så behöver vi få bort eleverna som kunder till skolföretagen. Vi behöver flytta makten från styrelserummen tillbaka till folkvalda församlingar och lärare. Det handlar om att offentlig verksamhet ska granskas av medborgarna. Genom att jämna ut de ekonomiska villkoren mellan kommun och friskola tar man bort friskolornas ”gräddfil” i systemet.

Det handlar om att bryta upp de slutna kösystemen. Vilket är ett sätt att se till att de mest eftertraktade skolorna inte bara blir till för de mest välinformerade föräldrarnas barn. En elev i en fattig kommun ska ha samma rätt till stöd som en elev i en rik. Genom att staten styr pengarna minskar man betydelsen av lokal ekonomi och privat lobbyism.

Från statligt monopol till marknadsmekanism

Under 90-talet var ett av huvudmålen för TINA-politiken att bryta statliga monopol (t.ex. inom telekom, el och skola). Logiken var att marknaden alltid är mer effektiv än staten.

Härledningen: Reformeringen av AF innebär att myndigheten inte längre ska sköta den faktiska matchningen (att hjälpa folk till jobb) i egen regi. Istället har man skapat en marknad för matchningstjänster (systemet Rusta och matcha), där privata aktörer konkurrerar om de arbetssökande. Detta är en exakt tillämpning av 90-talets idé om att staten ska vara en ”beställare” och inte en ”utförare”.

Note :: Vi borde ha tillräckligt med bevis och dokumentation nu att detta inte fungerar, som det politiskt var tänkt och kommunicerat.

Arbetslinjen och ”Nudge”-politik

I 90-talets TINA-retorik skiftade fokus från att staten skulle garantera full sysselsättning till att individen själv ansvarar för sin anställningsbarhet. Detta kallas ofta för arbetslinjen.

Härledningen: Den nya Arbetsförmedlingen har blivit mer av en kontrollmyndighet än en hjälpande hand. Genom att privatisera stödet flyttas ansvaret för misslyckanden från politiken till antingen de privata företagen eller till den enskilde individen. Om du inte får jobb i det nya systemet beror det enligt logiken på att du inte är tillräckligt ”aktiv” eller att du inte valt en bra utförare, inte på att systemet i sig är grymt  felaktigt konstruerat.

Note :: Får du verkligen enklare att få ett jobb, om du söker fler jobb per månad?

”Det finns inget alternativ” till New Public Management (NPM)

TINA-politiken på 90-talet bar med sig styrningsfilosofin New Public Management, som innebär att offentlig verksamhet ska styras som privata företag med mätbara mål, nyckeltal och kundval.

Härledningen: Reformen av AF är det ultimata exemplet på NPM. Man har ersatt professionell vägledning med algoritmer (bedömningsverktyg) och ersättningsmodeller där de privata bolagen får betalt per ”prestation” (när någon får jobb). Kritiker menar att detta är en fortsättning på 90-talets tanke att det inte finns något annat sätt att styra en modern stat än genom marknadsliknande modeller, oavsett om det rör sig om arbetslösa eller skola.

När Carl Bildt och senare socialdemokratiska regeringar under 90-talet hävdade att ”den enda vägen” var marknadsanpassning, skapades en politisk konsensus som gjort det mycket svårt att föreslå storskaliga statliga lösningar även idag. Därav kommer vi troligen få leva med detta slöseri med skattepengar lång tid framöver.

Reformeringen av Arbetsförmedlingen är alltså inte en isolerad händelse, utan den sista stora pusselbiten i det systemskifte som började för 30 år sedan. Man har tagit en av de sista stora statliga kärnverksamheterna och lagt ut den på en marknad, med argumentet att det inte finns något fungerande alternativ i en globaliserad ekonomi.