Det talas ofta om att arbete skall löna sig, det kallas arbetslinjen. En sak som få säger är att det finns olika inriktningar på just arbetslinjen. Detta beror på hur ett parti och dess företrädare ser på politikens funktion i samhället.
Den avgörande skillnaden mellan den socialdemokratiska och den moderata arbetslinjen ligger i medlen, snarare än målet (att folk ska arbeta). Förenklat kan man säga att Socialdemokraterna betonar rustning och trygghet, medan Moderaterna betonar ekonomiska drivkrafter och incitament.
Olikheterna ang Arbetslinjen
| Fokusområde | Socialdemokratisk arbetslinje (S) | Moderat arbetslinje (M) |
| Huvudlogik | Genom ekonomisk trygghet vågar människor ställa om och utbilda sig. | Genom lägre bidrag skapas en ekonomisk nödvändighet att söka jobb. |
| Metod för jobb | Investeringar i utbildning, kompetensutveckling och aktiva stödinsatser. | Jobbskatteavdrag (behålla mer av lönen) och bidragstak (minska ersättningar). |
| Syn på arbetslösa | Ser arbetslösa som personer i behov av stöd och nya verktyg för att matcha marknaden. | Ser arbetslösa som personer som behöver starkare incitament för att snabbare ta befintliga jobb. |
| Syn på bidrag | Ser bidrag som en försäkring och en rättighet som upprätthåller värdighet vid omställning. | Ser bidrag som en risk för passivitet och förespråkar krav på motprestation (t.ex. aktivitetskrav). |
| Utsatta grupper | Staten ska erbjuda skyddade anställningar (t.ex. Samhall) och fullt stöd för hjälpmedel. | Företag ska lockas anställa genom sänkta kostnader (t.ex. sänkta arbetsgivaravgifter/ingångslöner). |
| Kärnbegrepp | ”Rätt till arbete”, ”Omställning”, ”Den svenska modellen”. | ”Löna sig att arbeta”, ”Utanförskap”, ”Bidragstak”. |
De ideologiska skillnaderna
Den största skillnaden blir synligt när man pratar om grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden, exempelvis personer med funktionsnedsättningar som begränsar arbetsförmågan. Här krockar den moderata betoningen på ”drivkrafter” ofta med den socialdemokratiska betoningen på ”samhällets ansvar”.
Moderaternas logik bygger ofta på att företag inte anställer personer med funktionsnedsättning för att det anses för dyrt eller riskfyllt i förhållande till produktiviteten. Det gör att även för personer med nedsatt arbetsförmåga betonar Moderaterna att det alltid ska löna sig att arbeta framför att få ersättning. Detta kan då t.ex innebära en striktare syn på sjukersättning (det som förr kallades förtidspension) för att motverka att personer ”sorteras bort” från arbetsmarknaden för tidigt.
Socialdemokraternas logik bygger mer på att samhället måste gå in och kompensera för de hinder som funktionsnedsättningen innebär, samt ställa krav på att arbetsmarknaden är inkluderande. Socialdemokraterna betonar ofta att staten (via Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan) ska stå för omfattande stöd i form av hjälpmedel, personligt biträde och anpassning av arbetsplatsen. Det ska inte vara en kostnad för den enskilde eller arbetsgivaren.
Vad du väljer att rösta på, det avgör vad vi får för samhälle för de som har behov av samhället stöd. För Moderaterna & näringslivet handlar det ofta om att individen ska välja att försöka arbeta (och att det ska kännas i plånboken om man inte gör det). För Socialdemokraterna handlar det mer om att samhället ska ta bort hindren så att valet att arbeta blir möjligt.
- Moderaterna vill göra det lönsamt för företaget att anställa (genom marknadsmässiga incitament).
- Socialdemokraterna vill göra det tryggt för individen att jobba och ställer ofta högre krav på att arbetsgivare tar ett socialt ansvar.
Fattigdom & anställningsbarhet
Tanken att fattigdom eller ekonomisk press ökar anställningsbarheten kommer ur en kombination av klassisk nationalekonomi, arbetsmarknadsteorier och politiska ideologier.
Klassisk nationalekonomi :: Inom utbudsekonomi (supply-side economics) menas det att arbetslösheten beror på att det inte lönar sig tillräckligt mycket att arbeta jämfört med att leva på bidrag. Teorin är att om bidragen är höga, blir det som benämns som reservationslön för hög. Genom att sänka ersättningsnivåerna (och därmed göra människor ”fattigare”) sänks reservationslönen, vilket gör att personen blir mer benägen att ta lågbetalda jobb.
Inom nyliberal teori (t.ex. Milton Friedman och Chicagoskolan) betonar man vikten av en ”flexibel” arbetsmarknad. Här ses ”anställningsbarhet” inte bara som kompetens, utan som en villighet att anpassa sig efter arbetsgivarens behov och marknadens svängningar. Om människor pressas ekonomiskt blir de mer villiga att skola om sig, flytta till en annan ort för jobb eller acceptera osäkra anställningsformer.
Många inom näringslivet och högern i Sverige lever fortfarande kvar i tron att fattigdom kan användas som ett verktyg för att disciplinera arbetskraften och säkerställa att ingen valde bort arbete.
Vad vi andra redan vet
Att göra sjuka och personer med funktionsnedsättning fattiga är aldrig en lösning i ett välfärdssamhälle. Detta eftersom sänkta ersättningar inte magiskt trollar fram arbetsförmåga eller arbetsgivare som vill anställa.
För om man inte har råd med bostad, mat, busskort, internet, hela kläder eller stabil telefoni minskar den faktiska anställningsbarheten drastiskt. Om en ingenjör tvingas ta ett städjobb på grund av fattigdom förlorar samhället på sikt viktig kompetens. Vilket vi kan se sker nu, men ändå lever de ”borgerliga” kvar i denna tro på utbudsteorin.
Lämna ett svar