Moderaternas fetisch ang 80-talets nyliberalism

Det finns en väl utbredd fetisch inom Moderaterna ang ”den ända vägens politik” och 80-talets nyliberalism. Detta grundar sig i ett hyllande av Thatchers England och Reagans USA. En ständig krispolitik som ger utdragna lågkonjunkturer och stora hål i den svenska välfärdsmodellen.

Margaret Thatcher och Ronald Reagan kom till makten i ett skede när västvärlden led av ”stagflation”, en kombination av hög arbetslöshet och skenande inflation.

Deras ekonomiska filosofi vilade på fyra huvudpelare:

1. Knäcka inflationen: Genom att begränsa penningmängden (monetarism) ville de stabilisera priserna, även om det kortsiktigt ledde till mycket höga räntor och arbetslöshet.
2. Minska statens roll: Genom privatiseringar (särskilt under Thatcher) och avregleringar ville de att marknadskrafterna skulle styra produktionen istället för politiska beslut.
3. Sänka skatterna: Idén var att lägre skatter för företag och höginkomsttagare skulle stimulera investeringar och arbete, vilket i teorin skulle ”sippra ner” (trickle-down) till resten av befolkningen.
4. Begränsa fackföreningarnas makt: De såg starka fack som ett hinder för en flexibel arbetsmarknad och ekonomisk tillväxt.

TiNA-politiken som alltid går igen

När en borgerlig regering tillämpar Trickle-down logik, prioriteras skattesänkningar (t.ex. jobbskatteavdrag eller sänkt bolagsskatt) tidigt. Tanken är att detta ska stimulera ekonomin och ”betala sig självt” på sikt genom fler jobb.

• Problemet: Intäkterna till statskassan minskar idag, men de eventuella positiva effekterna kommer först om flera år, om de kommer alls.
• Resultatet: För att inte bryta mot budgetreglerna tvingas man till omedelbara besparingar i välfärden för att finansiera skattesänkningarna här och nu. Kallas ”krona för krona”-politik.

Anledningen till att det inte betalar sig är att mänskligt beteende och global ekonomi är mer komplexa än en enkel matematisk modell. Pengar ”sipprar” inte ner automatiskt; de tenderar att samlas där det redan finns kapital, och jobb skapas av efterfrågan, inte av att det är billigt att anställa.

När man då kombinerar detta med TINA-retorik (att vi ”måste” spara), hamnar man i en situation där välfärden urholkas medan de utlovade jobben dröjer eller aldrig dyker upp i den omfattning som lovats.

Varför Trickle down Economics fungerar dåligt

När man sänker skatten för företag eller höginkomsttagare i hopp om att de ska investera och skapa jobb, utgår man från att pengarna stannar i den lokala ekonomin.

• Verkligheten: I en globaliserad värld kan ett företag ta vinsten från en svensk skattesänkning och investera den i en fabrik i Polen eller Vietnam istället.
• Hushållen: Höginkomsttagare som får sänkt skatt tenderar att spara en större del av pengarna eller köpa importerade lyxvaror, vilket inte skapar nya jobb i den svenska välfärden eller tjänstesektorn.

Var i världen finns det en ren trickle-down princip som fungerar som det var tänkt

Det finns i princip inget land där man har kunnat isolera skattesänkningar för de rikaste som den direkta orsaken till att de fattigaste har fått det bättre.

• USA (Reagan-eran): Inkomsterna för de rikaste steg kraftigt, men reallönerna för arbetarklassen stagnerade under långa perioder. Samtidigt sköt statsskulden i höjden.
• Storbritannien (Thatcher): Ekonomin blev visserligen mer effektiv och inflationen sjönk, men ojämlikheten ökade dramatiskt och många gamla industriregioner har än idag inte återhämtat sig.

Det finns fler starka skäl till att teorin ofta faller i praktiken

• Hamstring istället för investering: När rika får mer pengar väljer de ofta att spara dem på finansiella marknader eller köpa befintliga tillgångar (som fastigheter), snarare än att starta nya fabriker som skapar jobb.
• Marginalkonsumtion: En person med låg inkomst som får 1 000 kr extra spenderar dem direkt på mat eller kläder, vilket skapar efterfrågan. En miljardär som får 1 000 kr extra märker det inte ens.
• Globalisering: Företag som får skattelättnader i ett land kan välja att investera de pengarna i ett helt annat land där produktionen är billigare.

”Trickle-down” fungerar endast som en politisk slogan och en möjlig filosofisk idé om att premiera framgång, men som fungerande ekonomisk naturlag är den i princip motbevisad.

Ekonomisk tillväxt bygger på att folk och företag vågar spendera pengar

• Om staten ständigt signalerar ”återstramning” och ”vi måste spara”, skapar det en psykologisk osäkerhet.
• Hushållen sparar mer (i rädsla för sämre välfärd eller högre avgifter) och företagen vågar inte satsa. När ingen vågar spendera, stagnerar ekonomin.

Under en borgerlig regering presenteras besparingar ofta inte som ett politiskt val, utan som en nödvändighet för att ”rädda ekonomin” eller ”laga Sverige”. Detta skapar en politisk miljö där man fokuserar mer på att skära ner för att nå balans, snarare än att investera sig ur krisen. Därav utdragna lågkonjukturer med en borgerlig regering.

Det som upplevs som en utdragen lågkonjunktur och stora besparingar är ofta resultatet av en ideologiska prioritering av skattesänkningar och budgetdisciplin framför offentliga investeringar.

Moderaterna och de andra borgerliga partierna förlitar sig på att marknaden (Trickle-down) ska lösa tillväxten, men under tiden som man väntar på den effekten, upplever medborgarna de konkreta nedskärningarna som krävs för att få siffrorna att gå ihop i TINA-politikens namn.